Det finns människor som har en kropp som inte fungerar som den ska. Det finns de som inte kan gå eller röra sig obehindrat. Det finns de som skulle ge allt för att kunna gå, hoppa, springa och röra sig fritt när som helst. Jag är inte en av dem.

Min kropp är frisk. Alla mina muskler funkar som de ska. Mina ben bär mig, mina armar orkar lyfta.

Jag känner mig direkt oförskämd som ibland väljer att vara en soffpotatis. Jag kan slöa, med en gnutta ångest, men ändå. Egentligen borde jag vara tacksam för att jag är frisk och låta min kropp hoppa, springa och röra sig fritt lite då och då.

De finns de som kämpar sig tillbaka efter en förlamning. De som börjar att gå igen, trots att oddsen varit dåliga.

Jag har inte dåliga odds, jag är inte förlamad. Mitt kämpande har ett enormt försprång, för att jag är frisk. Det känns motigt ibland, att släpa sig ut i motionsspåret och ta de första joggingstegen. Men benen är friska, de orkar mer än jag ibland vill tro. De vill springa, de vill röra på sig och stärka sina muskler. Jag är lyckligt lottad och ska ta vara på min vinstlott: en frisk kropp som funkar. Om jag låter den bli starkare så kommer den låta mig vara frisk längre.

Jag är tacksam för min kropp, och jag ska visa det genom att ge den det den behöver.

Inte låta den förtvina framför teven, inte förgifta den med en massa skräp.

För varje dag som jag tar hand om den märker jag hur små krämpor som ryggont och stelhet sakta försvinner. Tillsammans ska vi bli i toppform.

Jag är en träningsnarkoman instängd i en slöfocks kropp. Jag vill inget hellre än att stå och svettas i ett gym eller efter jogging-spåret. Jag älskar när det bränner i musklerna och jag känner mjölksyra och adrenalin ge krypningar i hela kroppen. Jag är så nöjd när jag efter en riktig slutspurt får stå och hämta andan, och flåsar så det gör ont i halsen. Jag älskar att pressa mig själv lite till, lite snabbare, lite tyngre vikter, lite längre, lite mer.

Så varför är jag nästan aldrig där ute i jogging-spåret? Varför är jag aldrig på gymet? Kanske för att jag vill vara bäst redan innan jag går dit. Jag vill känna att det är lätt för mig. Det får inte ta emot. Men jag kommer aldrig dit om jag ligger hemma på soffan.

På en gång jag tar mig ut och joggar eller nåt, så möter jag alltid någon som är i mycket bättre form, som gärna springer förbi mig i sina tighta träningskläder, knappt flåsande. Då blir jag så less och ger oftast upp.

Det svåraste är att motivera mig själv att fortsätta, att mina framsteg faktiskt är mina framsteg och att jag imorgon är i bättre form än idag.

Idag är jag i ganska dålig form, men av en bra anledning, för igår var jag ut och sprang i ca en timme. Jag gick ibland, men sprang mest, och jag tog i ibland så det nästan vände sig i magen. Det var härligt. Det bästa var att jag inte såg en människa, jag var helt själv där ute, och jag var snabbast. När jag kom hem igen darrade benen och det var nästan svårt att orka stå upp och stretcha. Men vad härligt det var, och vad nöjd jag var över mig själv.

Jag ska försöka locka fram min träningsnarkoman i mig lite mer. Den kan få ta en större plats i mig. Inte helt, för det är aldrig nyttigt att överdriva.

Idag ska jag iallafall vila.

Hej. Nu sitter jag här och ska skriva om mitt nya, hemliga liv. Det liv som bara de allra närmaste runt mig känner till. Mitt liv som ska innebära förändring och framgång. En viss framgång iallafall.

Idag är jag 170 cm lång och väger 82 kg. Mitt mål är 62 kg, eller åtminstone 65.

Mitt bystmått är 105 cm, min midja 92,5 cm och mitt höftmått 112 cm. Jag kommer kanske inte att bli a perfect ten med måtten 90-60-90, men jag kanske kommer att bli något nöjdare med mig själv.

Jag har aldrig tyckt att jag har varit särskilt tjock. Kanske har jag inte varit det. Kraftig eller mullig, men aldrig tjock. Trots det var det jobbigt i tonåren när alla var smalare än jag och det värsta var att höra kommentarer om det. Jag har heller aldrig varit riktigt smal. Ganska smal, men trots allt har jag haft lite hull, och det vill jag ha i min vision också.

Jag har inte vägt mig på ett år, förrän nu. Jag har inte velat veta. För jag märker själv att jag är tyngre än jag brukade vara förr, att mina gamla kläder inte passar och att jag faktiskt har fyra storlekar större än det jag är van vid. På något sätt brukar jag lyckas klä mig på ett sätt så det inte syns hur jag egentligen ser ut. Kanske har jag stilpoliserna att tacka för det.

Jag hatar inte mig själv eller hur jag ser ut. Jag tycker bara att det är onödigt att gå och släpa omkring på en massa överflödiga kilon. Jag tror att jag skulle bli en piggare och mer energisk person om jag vägde ca 20 kg mindre.

Jag vill inte se ut som en supermodell med pinnsmala armar och ben. Jag vill inte leva på ett salladsblad om dagen, göra 300 sit-ups och ha ångest för att jag inte spyr.

Därför har jag börjat med ett bantningspreparat för första gången i mitt liv. Jag ska testa den grejen, för att se om det funkar. Tänk om det gör det! Jag är skeptisk, men det är väl naturligt antar jag.

Jag har tagit ett beslut och ska nu leva efter det ett tag, funkar det så får det väl bli ett längre tag. Jag är nervös och lite skamsen, men samtidigt glad och förväntansfull.

Så min dag idag har inneburit två måltidsersättningar istället för frukost och lunch. Sen vanlig middag. Lite motion, mycket vatten och absolut inget småätande.

Och jag kan säga att det känns rätt bra, så här första dagen.

Nu är det bara resten kvar.